Jag har kampat med trotthet som kommer svallande over mig de senaste tva veckorna. Och ocksa blaa dagar. Det ar lite som att jag inte kanner igen mig sjalv langre, den odmjuka Minna, vart tog hon vagen? Mina nerver ar sa tunna sedan missfallet att jag har blivit riktigt irriterad pa min alskling. For hon vill inte lyssna pa nagot som inte ar vad hon vill. [Oftast hander detta bara nar hon ar trotter, oftast ar hon snall och lyssnar snallt.] Ibland maste hon vanta och lara sig det, men hur forklarar man det till en oforstaende tva aring? Hon ar det underbaraste jag har. Jag ar en bra mamma, det vet jag. Men sedan missfallet har jag haft nagra dagar da jag absolut inte matt mitt basta. Och jag har forsokt ga pa som vanligt, som att det var ingenting som egentligen hande. Sa som jag alltid gjort.. Man kan val latsas ha det bra liksom? Men det ar sa svart att inte forsoka ga an som alla andra dagar, for man maste ju fortsatta ta ett steg framat och inte bakat.

Sedan ar det dar med vanner. Det ar sa sjuhelvetes svart att traffa nytt folk har om man ej ar framat och modig av sig. De pa jobbet ar urholkade dramaqueens som jag inte bryr mig sa mycket om. Forutom Rosie, Rosie ar en fin sjal vars hjarta ar stort och givande. Hon ar en san man inte kan tycka illa om. Hon ger och ger och ger sa mycket och lagar den absoluta bastaste indiska maten. Mums!

Men jag tror nog att jag kunde behova komma hem och trampa pa min mark snart igen. Det vore dags och skont att traffa familj och vanner igen. Det skulle gora mig gott och lyfta mitt sjal.

Vilken tur att det ar mindre an en manad kvar tills Maja och Kimmo kommer. Och lilla Niklas. Det kommer nog gora mig gott!

*